papillon-color

The Story of Stories

By Julie Lindahl

Founder, Stories for Society

It all started a decade ago in a small primary school of fewer than one hundred children in the Swedish countryside outside of Stockholm. I was an outsider who had come to settle there, and asked myself how I could make a difference in this otherwise seemingly self-sufficient little community. I had come to this place with an academic background in English Literature and International Affairs, an entrepreneurial venture in health and wellness, a life lived in many countries and a passion for stories. As English is compulsory for all children in Swedish schools, I offered to read English language stories to children between the ages of 9-11 once a week.  I am sure it was partly because I always brought a tin of home-baked cookies with me, but I also like to believe that it was the universal appeal of the classic tales I tried to bring to life that made these sessions increasingly popular.  Parents of children in the pre-school got wind of the sessions and asked whether I could begin reading to their children, who were as young as two years of age.

We had great fun because the stories became a dialogue. I would read a bit of English and translate into Swedish, but mostly we’d talk about what was happening in the stories and why. For the very young children, I had paper and pens in the middle of our story-reading circle on the floor, so that they could express their thoughts about the stories – mostly the pictures in the stories – in shapes and pictures on paper.  The children learned a few words in English, but what was most important was that they were able to express and discuss things that were on their minds, provoked by happenings in the stories. The sessions became less about story-telling than story-making. Frequently, I found the thoughts provoked by the stories about life and growing up were some of the most essential and also the most complex: questions about birth, death and everything that came in between cropped up. Over time it became clear to me that the opportunity to discuss the very big issues the children raised in the safe context of a story could play an important role in the intellectual, emotional and even physical development of children.

As the summer holidays approached a number of the older children expressed the wish to continue the story sessions during the summer. In response to this, I set up a summer camp at my island home near the community, where the children could spend one day per week listening to and discussing English language stories and playing a range of games related to them. Our adventures were many, and through these days together on the island we learned many things about one another and ourselves. Through these experiences, we began to weave our own stories together. The summer camp ran for three summers.

After one of these summers, I became convinced that group story-making could make an important contribution to fun in learning and the quality of teaching if only there was a method that teachers and students found accessible and possible to use with some frequency. Foremost in my thoughts was that stories could help to develop socialization skills that were not only good for emotional health, but also critical to success in social and working environments that the children would later on find themselves in as young adults. In other words, story-making with others was a 21st Century skill.

I approached the principal of the school I had worked in and a friend of mine, MaiBritt Giacobini-Arnér, who at that time had founded an important new children’s psychiatric health care clinic in Stockholm, Prima Barn och Ungdomspsykiatri AB. The goal of this three-way collaboration was to come up with a group story-making method that could be used in the classroom for the purposes of learning in specific subject matter areas, as well as for supporting healthy social and emotional development. The experience of group story-making on the island during the summers had been so strong, that I fashioned the method around the core ideas of a group, an island and a visitor, a model which has subsequently proven to be extremely useful to address diverse topics. I was certainly not alone in the development of this core idea and had the unspeakable good luck that a small group of dynamic and passionate persons believed in the work enough to join me.

Also at this time, I approached, amongst others, Manne af Klintberg, fondly known as Manne the Clown by young children, their parents and grandparents in Sweden. I met Manne briefly at a seminar he was participating in and immediately realized that this was a person with an enormous reserve of emotional intelligence when it came to children. It is largely thanks to Manne that play takes such a central role in Stories for Society’s method. Time after time as he visited schools with us (see below), he showed us not only the dynamics of play, but also why it is so important to children’s development, creativity and problem-solving.

After one year of method development with our partner school and Prima Barn, there were many indications which suggested that the method was useful and that we were onto something. We must credit the principal and teachers at our partner school not only with their faith and patience, but also their insight. Their choice of subject matter allowed for the development of a method that could address the most sensitive issues: Am I good enough? Everyone is the same but not the same. Do you matter to me? Each time our small team returned to reflect on the outcome of our last session in the classroom, we rung with excitement and learning, whatever the many challenges. The fact that Swedish schools were making a transition to a new national teaching plan, which integrated new guidelines and goals for teaching/learning we had incorporated into our method from the beginning, was an important advantage. We moved onto other schools.

As we ran group story-making sessions using our Island Method, we came to the conclusion that the best way to make our method as widely accessible to schools as possible was to train teachers. In collaboration with our partner school, we ran our first teacher training, a 2-day theoretical session followed by 8 weeks of classroom support, once a week. We were delighted to find that the collaboration with our partner school was considered to be one of a small handful of most innovative school projects in the country by Scandinavia’s largest school fair, Skolforum.

During the teacher training, it became clear to us that adults could benefit as much from our Island Method as children and youth. The method offers unique opportunities for problem-solving and team-building that quickly become obvious to those who try it.  The rare chance to access latent knowledge by providing a new playing field where new creative possibilities and collaborations open up is one of the most important dynamics of the method. It occurred to us that the radical new approach of our method could provide a means of tackling hitherto seemingly intractable problems. We created internal working groups to test this thesis with outcomes that were surprising to all involved.

In 2011 the Embassy of the United States in Stockholm commissioned us to run a story-making workshop at the Raoul Wallenberg School in which we addressed the topics of peace and moderation. The resulting stories were presented in a ceremony to commemorate victims of extremist violence on 11 September 2011. Through this experience and others, we realized that we could make a major difference by putting our focus on the issue of tolerance. Within our group it became very quickly apparent that tolerance wasn’t enough. We wanted to use our method to move Beyond Tolerance, to appreciating diversity because it is fun and opens up new possibilities. It was thus that our current initiative was born.

While I have always had the good fortune that the very best people have placed themselves in my way in this process, I am proud that me officially became we in 2010. At this time, Stories for Society was established as a non-profit organization with a remarkable board and network of co-workers.  We come from all walks of life and many different parts of the world. What we share in common is a belief in the transformational power of creating a story together.

———————————————————————————————————————————————————————————

Av Julie Lindahl

Grundare, Stories for Society

Det hela började för tio år sedan i en liten skola med mindre än hundra elever, på landsbygden utanför Stockholm. Jag var en nykomling som kommit för att slå mig ned där och frågade mig själv vilken nytta jag skulle kunna göra i detta till synes självtillräckliga lilla samhälle. Jag hade med mig en akademisk bakgrund i engelsk litteratur och internationella affärer, en entreprenörsverksamhet inom hälsa och välmående, livserfarenhet från många olika länder och en passion för berättelser. Eftersom engelska är ett obligatoriskt ämne för alla svenska skolbarn erbjöd jag mig att läsa engelska sagor för barn mellan 9 och 11 år en gång i veckan. Jag är säker på att det delvis var för att jag alltid tog med en burk hembakta kakor som dessa lektioner blev så populära, men jag vill gärna tro att det också hade att göra med den universella dragningskraften hos klassiska sagor som jag försökte ge liv åt. Föräldrar till barn i förskolan fick höra talas om dessa lektioner och frågade om jag inte kunde börja läsa för deras barn, som var ända ner i tvåårsåldern.

Vi hade mycket kul, för sagorna öppnade upp för dialog. Jag läste en bit på engelska och översatte till svenska, men mest diskuterade vi vad som hände i berättelsen och varför. För de minsta barnen lade jag fram papper och pennor i mitten på golvet inuti vår berättarcirkel, så att de skulle kunna uttrycka sina tankar om sagorna – framför allt om bilderna i böckerna – i form av egna teckningar. Barnen lärde sig några engelska ord, men viktigast var att de lyckades uttrycka och diskutera saker som de gick och bar på och som kom upp till ytan på grund av händelserna i berättelserna. Våra träffar kom att handla mindre om story-telling än om story-making. Jag märkte ofta att de tankar som handlade om livet och om att växa upp var de viktigaste och också de mest komplexa. Med tiden blev det mer och mer tydligt för mig att möjligheten att diskutera sådana frågor i sagans trygga värld skulle kunna spela en betydande roll för barns intellektuella, emotionella och även fysiska utveckling.

När sommarlovet närmade sig uttryckte flera av de äldre barnen en önskan att fortsätta med sagostunderna under sommaren. Som svar satte jag upp ett sommarläger på min ö i närheten. Dit kunde barnen komma en dag i veckan för att lyssna på och diskutera berättelser på engelska och spela olika spel som hörde ihop med dessa. Vi upplevde många äventyr tillsammans och på dessa dagar på ön lärde vi oss mycket om varandra och om oss själva. Sommarlägret upprepades sedan ytterligare två år.

Dessa sommarläger hjälpte mig att få upp ögonen för att berättelseskapande i grupp skulle kunna bidra till roligare inlärning och till bättre kvalitet på undervisningen, om bara det fanns en metod som lärare och elever tyckte var enkla och möjliga att använda någorlunda ofta. I första hand tänkte jag att berättelser skulle kunna underlätta utveckling av sociala förmågor, som inte bara var nyttiga för den emotionella hälsan utan som också kunde vara viktiga för framgång i sociala sammanhang och i arbetslivet när barnen blev äldre. Med andra ord, berättelseskapande tillsammans med andra var en kompetens anpassad för 2000-talet.

Jag sökte upp rektorn till skolan jag arbetat i samt en väninna till mig, MaiBritt Giacobini-Arnér, som vid den tiden hade grundat en ny barnpsykiatrimottagning i Stockholm, Prima Barn och Ungdomspsykiatri AB. Målet med detta samarbete var att sätta samman en story-making-metod som skulle kunna användas i klassrummet med syftet att lära in olika ämnen, samtidigt som den skulle stödja sund social och emotionell utveckling. Erfarenheten med berättelseskapandet på ön under somrarna hade varit så stark att jag formade metoden runt kärningredienserna: en grupp, en ö och en besökare, en modell som senare visat sig vara mycket användbar för att närma sig vissa ämnen. Fler entusiastiska och dynamiska personer trodde på idén och anslöt sig för att jobba vidare med metoden tillsammans med mig. Bland dessa fanns Manne af Klintberg, känd som Clownen Manne för många barn och deras föräldrar och far- och morföräldrar i Sverige. Manne spelade en stor roll i att leken fick en så betydande plats i Stories for Societys metod.

Även om jag ansåg mig ha haft en stor tur med att riktigt bra människor anslutit sig till min process blev jag stolt över att “jag” officiellt blev “vi” 2010. Då bildades Stories for Society som en ideell förening, med en stark styrelse och ett mångfacetterat nätverk av medarbetare. Vi kom från olika delar av samhället och världen, men vad vi delade var en tro på förändringskraften i att skapa berättelser tillsammans.

Efter ett år av metodutveckling tillsammans med vår partnerskola och Prima Barn, fann vi många tecken på att metoden var användbar och att vi var något på spåret. Rektorn och lärarna på skolan bidrog inte bara med sin tilltro och sitt tålamod, utan också med insikter. Deras val av ämnen möjliggjorde ytterligare utveckling av metoden för att adressera mer känsliga frågor: Duger jag? Alla är lika men olika? Berör du mig? Det var alltid spännande att komma tillbaka från våra möten på skolan och reflektera över händelserna. Nya upptäckter och utmaningar ledde till ökat lärande även för oss. Det faktum att svenska skolor samtidigt genomgick en förändring i och med den nya skolplanen, som integrerade nya riktlinjer och mål för lärande som fanns inbakat i vår metod från början, var en viktig fördel. Vi fortsatte vidare att jobba med fler skolor.

Med tiden kom vi till slutsatsen att det bästa sättet att sprida vår metod till så många skolor som möjligt var att utbilda lärare. I samarbete med vår partnerskola höll vi vår första lärarutbildning, en tvådagarskurs med teori följt av 8 veckors stöd i klassrummet, en per vecka. Till vår glädje valdes vårt samarbete med partnerskolan, till ett av de mest innovativa skolprojekten i landet, av Skolforum, Skandinaviens största skolmässa.

Under lärarutbildningen gick det upp för oss att vuxna kunde ha lika stor nytta av ö-metoden som barn och ungdomar. Metoden erbjuder unika möjligheter till problemlösning och teambuilding, vilket man snabbt märker när man provar den. Något av de viktigaste är att latent kunskap blir tillgänglig när man får ett nytt spelfält där nya kreativa möjligheter och samarbeten öppnas upp. Vi insåg att metodens radikala grepp kunde skapa förutsättningar för att tackla problem som hittills verkat oöverstigliga. Vi skapade då interna arbetsgrupper för att testa vår teori och upplevde resultat som förvånade alla inblandade.

2011 anlitade den amerikanska ambassaden i Stockholm oss för att hålla en story-making workshop på Raoul Wallenberg-skolan, med ämnet “Peace and Moderation”. Berättelserna som producerades presenterades sedan på en ceremoni den 11:e september 2011, till minne av offren för terrorism och extremism. Den erfarenheten, bland andra, fick oss att inse värdet av att fokusera på toleransfrågan. Inom vår grupp kände vi dock snart att tolerans inte var tillräckligt. Vi ville använda vår metod för att sträcka oss ”Beyond Tolerance”, och uppskatta mångfald för att det är roligt och öppnar upp för nya möjligheter. Och så föddes vårt nuvarande initiativ.

This post is also available in: Swedish

Leave A Comment